Det har gått 15 år sedan Erik (Rolf Lassgård) i all hast tvingades lämna sin polistjänst i Norrland. Nu bor han i Stockholm och har lyckats bli Riksmordkommissionens bästa förhörsledare. Ett brutalt mord tvingar honom att åka upp till sina gamla hemtrakter. Det som först ser ut som en enkel mordhistoria visar sig dock snart vara något betydligt mer komplicerat där både jägare, lokala poliser samt Eriks närmaste verkar vara inblandade. Ju mer snaran dras åt desto djupare blir konflikten mellan honom och den lokala polisen och allt utvecklar sig till en värre mardröm än Erik någonsin kunnat ana...

Så här tycker vi om filmen!

Starkt och välgjort drama!
Det är ett skickligt hantverk bakom Jägarna 2. Det är snyggt och välspelat. Peter Stormare är den lysande stjärnan som ger ett fantastiskt porträtt av lokalpolisen Torsten som tillsammans med poliskollegan Erik (Rolf Lassgård) bränner av dialogdueller på löpande band. Rolf Lassgård imponerar som vanligt, här med en kylig ton som bär på en känslosam botten. Jägarna 2 är en värdig uppföljare till den första filmen "Jägarna" som hade premiär 1996. Jallo Fabers foto är vackert och suggestivt och ger scenerna både nerv och känsla. Annika Nordin som spelar mamma i filmen gör det med en precition som imponerar. Ett mycket välspelat rollporträtt. Kjell Sundvall vet hur man berättar en historia och hur man skapar både spänning, stämning och övererraskning. Rätt så tidigt så inser man vem mördaren är, men det gör absolut ingenting snarare tvärtom, spänningen stegras hela vägen till slutet.

WhatsOnStockholm.nu
2011-09-08

Premiär 9/9 2011

Året är 1973. Sonia och hennes två barn reser från Norge till Trinidad, där hennes man Jo fått arbete som ingenjör inom oljebranschen. Övergången från vardagen som småbarnsmamma till ett liv som oljehustru på en tropisk ö i Karibien är till en början spännande, men blir snart en utmaning för familjelivet.

På Trinidad blir Sonia presenterad för Jos kolleger och deras fruar. Medan männen arbetar och barnen går i privatskolor förväntas kvinnorna njuta av sina privilegierade liv och de händelsefattiga dagarna ägnas åt ytligt umgänge över cocktails. Den enda person Sonia får närmare kontakt med är svenska Charlotte, som är gift med Jos kollega Daniel.

Så här tycker vi om filmen!

Suggestivt relationsdrama i lysande regi!
Det handlar om karriär, tristess och komplicerade relationer. Skådespelarna kan känna sig trygga i Maria Sødahls regi, de spelar storartat med ett register som imponerar. Filmen lyckas med att skapa stämningar som överraskar och som leder till det oundvikliga slutet vilket kanske inte riktigt blir som man tänkt sig. Ett gott hantverk, mycket skickligt utfört. En imponerande film - mycket sevärd!

WhatsOnStockholm.nu
2011-05-11

@
Så här tycker vi om föreställningen!

Örjan Rambergs kväll!
På tre stora skärmar högt uppe på väggarna, ovanför ett drömlikt och roterande hus helt i vitt, ses projektioner av tåg, landskap och hus.
På scengolvet det slitna hotellköket där livet levs, det helvetiska livet, livet i den dysfunktionella familjen. Här roterar allt kring Martin, den försupne hovmästaren och hotellägaren Martin, som gestaltas så lysande av Örjan Ramberg att man faktiskt tycker sig känna lukten av gammal fylla, svett och ångest sippra ut i salongen.
Och det är lika bra att konstatera det – det är Örjan Rambergs kväll. Man tycker synd om honom – faktiskt – och man avskyr honom, för hans egoism och för hans elakheter och lögner. Hustrun Helen spelas av Irene Lindh med total närvaro och självklar smärta, men med en kanske lite väl avskalad spelstil som gör att Ramberg kan ta över lite väl mycket. Rikard Lekander och Niklas Engdahl är trovärdiga som de båda bröderna Ricky och Frank, berövade sin dåtid, nutid och framtid, och i ständig kamp och i ständigt slagsmål med varandra och livet. I en förtvivlad stund visar de sin ömhet för varandra i en omfamning som inger hopp om framtiden. Lars Noréns text är ett mästerverk, som kan och tål att spelas om och om igen!

Recension "Natten är dagens mor"
WhatsOnStockholm.nu
2011-10-24

22/10 2011 premiär

Översättning Eva Alexandersson
Scenografi och kostym Karin Betz
Ljus Torben Lendorph
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Lena Bouic-Wrange

@
Så här tycker vi om föreställningen.m

Vi faller pladask för Morgan Alling!
Det är Morgan Alling show på Dramaten. Och en sådan show det blir!
Det är dans, buller och akrobatik. Fullt ös i denna absurda och klassiska förväxlingshistoria från 1700-talet.
Det är fyndigt och roligt och Morgan Alling är som klippt och skuren i rollen som Truffadino som med lögner och dubbelspel målar in sig i den ena hörnan efter den andra. Han behärskar den improvisationskonst som comedia dell´arte-traditionen bjuder, med god hjälp av publiken kan man tillägga, som verkligen är med på noterna.

Mattias i publiken som sitter på första bänk blir Allings bollplank.
Att han är församlingspedagog är som en skänk från ovan. Också han två herrars tjänare; församlingen och herren själv.

Föreställningen har ett härligt tempo. Vivaldis musik till två skickliga slagverkare som trummar på och dansar loss i en underbar koreografi med bl a annat resväskor och köksgrytor. Historien utspelar sig i Venedig och det blir mycket plask och hopp i kanalerna. Peter Langdal sätter sprätt på ensemblen som minsann får jobba hårt på stora scenen. Det är tårar, mord, och olycklig kärlek i denna fysisk teater som bjuder på den ena volten efter den andra.

Recension Två herrars tjänare.
WhatsOnStockholm.nu
2011-09-04

Premiär 3/9 2011

@
Så här tycker vi om föreställningen.m

Brilliant kammarspel med två lysande aktörer!
Det är ett tungt drama som spelas upp. MS är en svår sjukdom som inte går att bota, enda lindringen är bromsmedicinering. Stephanie Wilson (Melinda Kinnaman) har på grund av detta fått ge upp sin karriär som framstående violinist, hela hennes liv var musiken, nu kämpar hon för att inte helt förlora sin identitet.
Pjäsen utspelar sig hos psykoanalytikern Daniel Feldmann (Reine Brynolfsson) och hans mottagning. Stephanie är mot sin vilja ditskickad av sin man, en framstående kompositör mitt i karriären. Nu är hon där. Öga mot öga med den som förväntas lyssna och föra henne vidare i sin ångest, frustration och sitt lidande.
Spelet utvecklar sig till en lek om vem som tar initiativet vid mötena på mottagningen. En katt-och-råttalek som blottläger oanade svängningar om makt, identitet och initiativ.
Det är två lysande aktörer som spelar upp denna fascinerande text signerad Tom Kempinski. Pjäsen bygger på en sann historia om Jacqueline Du Pré, en framstående cellist, drabbad av MS.
Björn Melanders lyhörda regi tar känsligt vara på tystnad, ilska och frustration. Även scenbilden är utsökt, precis som pjäsen i helhet.

Recension Duett för en.
WhatsOnStockholm.nu
2011-08-21

@
Så här tycker vi om föreställningen.m

Skickligt berättad historia, men ack så dyster!
Det är en skickligt berättad historia. Ingen tvekan om den saken. Hjulströms regi bjuder på ett sjudande och mustigt drama signerat Kjell Johansson.
Det är stökigt på scenen. Allt skriker kaos.
Pjäsen inleds med att ungdomarna Eva och Einar rensar upp efter sin bortgångna mamma. Det är början till historien som beskriver deras uppväxt och umbäranden i Midsommarkransen. Ett område som var en tidstypiskt arbetarstadsdel tillsammans med Hägersten, Lilla Essingen, Kristineberg och Aspudden för att nämna några likheter i 30- och 40-talets Stockholm.
Det var hårda tider som tärde på familjeliv och umgänge. Frånvarande pappor och resignerade mammor och barn och ungdomar som riskerade att hamna i brottslighet och arbetslöshet. Känns mönstret igen? Utanförskap och klasstillhörighet.
London, Rosengård, Partille...?
Utsatthet och segreation är stora och svåra frågor då som nu.
Vacker och smäktande musik med en trio som integrerats i föreställningen väver samman drömmar, kaos och verklighet. Flera fina skådespelarinsatser, men vi vill så gärna ge en extra eloge till Anja Lundgvist som spelar dottern Eva med en energi som imponerar. Ett gripande porträtt som talar till hjärtat.

Recension Huset vid Flon
WhatsOnStockholm.nu
2011-08-21

Premiär 19/8 2011

Stadsteatern direkt:
Klicka här!

@
Så här tycker vi om föreställningen.

Sommarteater värd namnet på Lyran!
Yes, det är tidstypiskt. Klassisk fars i klassisk miljö. Oscar Wildes förväxlingskomedi är som klippt och skuren att uppföras på konditori Lyran. Scenografin är redan klar, verandan, rummet och väggarna - allt andas 1800-tal. Och ensemblen smälter in. Det känns riktigt bra. "The Importance of Being Ernest" hade premiär i februari 1895. Nu är det augusti och det är sommar på Lyran. Det är komedi och underhållning, Teater Iris flirtar med publiken på ett charmfullt sätt i den intima lokalen. Man kommer nära. Fyra akter som flyter på riktigt bra. Claes Hartelius får slita hårt med tre rollkaraktärer och ständiga klädbyten till publikens förtjusning. Han är bara så rolig! Patrik Bergner har regisserat och lyckas att få flyt i historien. Ensemblen är på gott humör, och gör rättvisa åt en bra text. Inte konstigt att det blev succé i London den där februarikvällen 1895. Vi hoppas att många söker sig till Mälarhöjden och konditori Lyran, för här är det sommarteater värd namnet.

Recension Mister Ernest
WhatsOnStockholm.nu
2011-08-05

Läs mer om Oscar Wilde - klicka här!

Premiär 4/8 2011

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

I ett snällt paket med bitvis giftigt innehåll får vi nästan en helkväll med Anna Pettersson och tre musiker.
Hon styr oss fram i ett samtal som spårar mellan det realistiska, drastiska och surrealistiska – från klassisk underhållning till ”överunderhållning”!

Speltid: 60 min

Möt Helge Skoog i rollen som Rune, den pensionerade folkhögskoleläraren som vänder upp och ned på begreppen i relationen mellan människa och natur.

För kan mänskligheten verkligen vara skapelsens krona när hon samtidigt förstör jorden?

Det vore klädsamt med lite mer ödmjukhet inför naturen, inte bara efter jordbävningar och vulkanutbrott...

@
Så här tycker vi!

En stark föreställning som rör och berör!
Utspridda, vita pappersark täcker scengolvet, som efter en storm, de fem skådespelarna utplacerade i sina positioner på scenen, långt ifrån varandra och som låsta i en osynlig konstellation, i stillheten.

Upplösningen är nära, allt ställt på sin spets. Hotellet är på väg mot konkurs, modern döende i cancer, fadern super och får inte låna mer pengar och den hemmavarande äldste sonen fastlåst i sitt hat och sin svartsjuka. Den yngste sonen är den ende som lyckats bryta sig loss och han när intensiva drömmar om ett annat liv som författare. Människorna är intrasslade i varandra och förenade av de gemensamma upplevelserna, men ändå så smärtsamt långt ifrån varandra.
Närheten tycks omöjlig och ändå är det den de graviterar mot. En vindlande text som kränger just kring distansen/närheten mellan människorna i en familj.

En stark och sann föreställning som väcker tankar och minnen, med en text som rör upp och berör. Ensemblen är sammansvetsad, replikerna födda i nuet. Regissören Eirik  Stubø och de fem skådespelarna lyckas gestalta en intensiv närvaro, en insnärjd distans, på ett organiskt och väl genomfört sätt. En föreställning vi rekommenderar!

WhatsOnStockholm.nu
2011-02-20

18/2 2011 premiär

@
Så här tycker vi!

Lekande lätt Molière i Berggrens genomtänkta regi!

Det är märkligt att vissa mänskliga teman aldrig blir ointressanta. De klassiska dramerna upphör inte att fascinera, eftersom de tar upp ämnen och företeelser som är och alltid kommer att vara djupt angelägna och därför igenkännbara för den moderna människan. Därför går de också att förflytta handlingen i tiden och i Stadsteaterns nya uppsättning av Molières Tartuffe, skriven år 1664, har regissören Thommy Berggren flyttat fram handlingen till slutet av 1800-talet, till ett högborgerligt Ibsenskt hem där människorna bara tycks intresserade av saker som nöjen, skvaller och kläder. Folkets eländiga verklighet anas i form av skottlossning, kravaller och blixtar som syns och hörs utanför de höga, vackra fönstren i den magnifika salongen, signerad scenografen Anna Asp.

Hit kommer bedragaren, den lismande och falskt andliga Tartuffe, intensivt och fascinerande gestaltad av Johan Rabeus, en man som är beredd att ta över allt som bankdirektören äger och har. Dan Ekborgs Orgon älskar denne orm i paradiset, ser
inte hans uppsåt förrän hans vackra hustru, Mirja Turestedts Elmire, iscensätter en fälla för att avslöja Tartuffes verkliga avsikter.

Ensemblen är fint samspelad och spelar lekande lätt, inte minst tack vare Hans Alfredssons och Allan Bergstrands  rimmade översättning och Berggrens väl genomtänkta regi. Gunilla Nyros bör särskilt nämnas för sin sagolikt komiska gestaltning av pigan som styr och ställer både med herrskapet och bedragaren.
Och så naturligtvis Åke Lundquist som kronofogdeassistenten monsieur Loyal,
alldeles underbart tolkad.

WhatsOnStockholm.nu
2011-02-15

12/2 2011 premiär

Scenografi och kostym: Peter Holm
Ljus: Patrik Bogårdh
Ljud: Michael Breschi, Terese Johansson
Mask: Siv Glans Molin

@
Så här tycker vi!
om "Änkeman Jarl"

Lekfullt och roligt!
Man förstår att det här är en önskeroll för Ingvar Hirdwall. Han ÄR ju den här pigge, inte så värst gamle änklingen som sitter där i gungstolen och längtar efter sin Kristina med alla hennes omsorger, på samma gång som han noga bevakar rivalen Mandus där han kommer och går hos den nyblivna änkan och grannen Gustava. Hirdwall leker fram sin roll och det är ljuvligt att få hänga med i svängarna i Göran Stangertz utmärkta regi.
Också Marika Lindström fångar in den lite kärva Gustava på ett underbart sätt. Föreställningen gungar och leker sig bokstavligen fram, replikerna är Mobergskt rättframma och humoristiska och levereras rappt och intelligent av samtliga i ensemblen.  En särskild eloge till den alltid lika träffsäkre Åke Lundqvist för hans tolkning av den vankelmodige och försmådde friaren Mandus .
Vi rekommenderar: gå och se den här föreställningen!

WhatsOnStockholm.nu
2009-09-06

Premiär 5/9 2009

Foto: Carl Thorborg

Morrie Schwartz var Mitch Alboms favoritprofessor, mentor och vän. På examensdagen lovar Mitch att hålla kontakten, men det blir inte av. Många år senare, mitt i karriären, får han se sin gamle professor på tv. Morrie har drabbats av en nervsjukdom som långsamt förlamar hans kropp men inte hans intellekt och hans lust att leva. Mitch beslutar sig för att besöka Morrie varje tisdag, precis som under studieåren. Vi får uppleva de båda männens känslostarka och humorfyllda möten med samtal om kärlek och förlåtelse, liv och död.

Uppsättningen har spelats för utsålda hus landet runt,
nu kommer den till Scalateatern och Stockholm.

@
Så här tycker vi om föreställningen!

Enastående porträtt av Morrie!
Tisdagarna med Morrie bygger på den självbiografiska romanen "Tuesdays with Morrie" av den amerikanske författaren Mitch Albom. Teateri imponerar med överföringen av romanen till scenrummet . Egentligen borde det finnas en svårighet i detta men föreställningen genomsyras av en lätthet i sampelet och bjuder på ett gripande och varmt möte mellan läraren Morrie som spelas av Lars-Erik Berenett och hans elev, Christian Arin som spelar författaren Mitch Albom. Imponerande att se Lars-Erik Berenett som Morrie åldras under nästan tjugo års utveckling av den dödliga nervsjukdomen ALS. Utan smink och utan paus. Det är mycket skickligt och ett enastående skådespeleri. Mötet mellan de bägge handlar om att stanna upp i kärlek och förlåtelse i ett samtal om det goda i livet. Publiken bjuder på stående ovationer.
En hyllning inte bara till förställningen, utan även till teatern som form.
Små medel kan som här bli till riktigt stor teater!

WhatsOnStockholm.nu
2011-04-08

Scalateatern direkt:
Klicka här!

@
Så här tycker vi om föreställningen!

Humor med äkthet och glädje som går rakt in i hjärtat!
Lika värmande, roligt och mysigt som vanligt är det att få sitta i Scalateaterns salong och bli inbjuden till Peter Carlssons och Blå grodornas underbara värld. Det är lite av varje som bjuds; skrönor från fäbodvallen och barndomen och från livet och människorna i Grycksbo, det är rock, blues och visor. Allt framfört med humor och en äkthet och glädje som går rakt in i hjärtat.
En veteran som tål att ses om och om igen!
Vi diggar Peter och hans Blå grodor!

WhatsOnStockholm.nu
2009-11-27

@
Så här tycker vi om föreställningen!

Nytt och gammalt i genialisk tappning!

Det är ren kärlek från den entusiastiska stockholmspubliken på Scalateatern som möter de fyra  gubbarna från After Shave/Galenskaparna. Under den första akten bjuder de fyra på axplock från sin karriär i form av slumpvis utvalda nummer framlottade med hjälp av ”Gubbröra-hjulet”. Kul grepp som funkar bra, eftersom publiken känner igen alltsammans och gärna sjunger med. I andra akten höjs tempot och det blir bland annat en kavalkad av väldigt roliga imitationer av kända artister – Bröderna Peps Persson, Markoolio, Bo Caspers orkester (har sällan sett något bättre), Michael Wiehe, Magnus Uggla, Thomas di leva med flera. Extranumret när Roy och Roger sjunger ”De ska va gött å leva” håller aldrig på att ta slut. Publiken älskar After Shave. Vi med!

WhatsOnStockholm.nu
2011-05-09

”I rymden finns inga känslor” är en romantisk komedi om 18-årige Simon som delar lägenhet med sin bror Sam. Simon som har Aspergers syndrom kräver ett fast schema där allt måste vara sig likt vecka efter vecka. Förändringar är något han bara kan hantera i små doser och när allt blir för jobbigt gömmer han sig i sin tvättunna, fylld med lysande stjärnor – han gömmer sig i rymden för där finns inga känslor.

När Sam blir dumpad av sin flickvän och går in i en mindre depression spricker hela tillvaron för Simon. Han ger sig själv i uppdrag att hitta en ny flickvän till Sam, men med sin sociala inkompetens blir det inte enkelt, Simon vet ingenting om tjejer och kärlek …

Så här tycker vi om filmen!

Charmigt, skruvat och överraskande!
Det är skruvat på ett charmigt sätt. Ämnet, Aspergers syndrom vävs in i en historia som stundtals är alldeles absurd. Det är en film som inte riktigt liknar någon annan, inledningen är dramatisk och rätt sorgsen, medan den andra halvan går över i komedi med en hel del överaskande vändningar. Det finns ett mörker som hanteras varsamt och skickligt med en stor portion värme. Vi ger gärna ett extra snabelw till Cecilia Forss som agerar med en lätthet som imponerar. Filmen har en varm ton som sätter fingret på något viktigt. Det är bra!

WhatsOnStockholm.nu
2010-09-01

@
Så här tycker vi om föreställningen!

Mäktigt Shakespeare-drama på Dramaten.
John Cairds "Stormen" är en scenisk fullträff. Så överraskande, så elegant, så rolig och så underhållande. Och så scenografiskt mäktigt! Stormen är en njutning för ögat och själen. Det är en hel rad av lysande skådespelarinsatser. Vår favorit är ändå Stina Ekblad som gör rollen som Ariel med total kontroll över språket och det sceniska rummet. Imponerande! Här har vi aftonens ande som med full kraft och full kontroll svävar över hela föreställningen. Det är stort drama. Här finns sagan om kampen mellan det onda och det goda. Och det flödar av infall. Här blixtrar svärden och här omfamnas vi av sömnen. Per Mattson spelar en Trinculo som med texter kopplade till vår samtid får publiken att skratta högt. Så till Jonas Karlsson som blixtrar i rollen som Caliban. Här har vi ögon som glöder och ett djuriskt utspel som gör en nästan orolig. Vad tänker han ta sig till...? Är Caliban en människa? Vi låter oss överraskas. På den öde ö där de skeppsbrutna samlats låter oss John Caird hamna i teaterns själva epicentrum. Här styr Prospero som spelas av Örjan Ramberg. Teatern som en magisk ö på ett stormigt hav. Totalseger alltså, för John Cairds uppsättning. Var kommer musiken ifrån? Svaret är att alltihop backas upp av Beethovens musik som ger föreställningen näst intill magiska dimensioner.

WhatsOnStockholm.nu
2010-10-02

2/10 2010 premiär

Rebecka Hemse och Hulda Lind Jóhannsdóttir. Foto: Roger Stenberg

@
Så här tycker vi om föreställningen!

Roligt, välspelat och infernaliskt!
Sagans pjäs om den kufiska adelsfamiljen som har gömt sig i ett slott ute på landet någonstans i Sverige känns märkvärdigt aktuell i Jenny Andreassons känsliga och fasta regi.
Vi befinner oss i en sluten salong där snön växer sig allt högre utanför de stängda fönstren. Ingen kan komma ut, vare sig från slottet eller ur sitt livsöde. De incestuösa syskonen Eleonor och Sebastian, utmärkt gestaltade av Rebecka Hemse och David Mjönes, spelar ut sin grymhet, tristess och likgiltighet mot omvärlden – de spelar kort, läser och intrigerar, allt med samma håglöshet. Om någon annan av de utmärkta skådespelarna ska nämnas så är det Malin Ek, som lyser och blixtrar av intelligens i rollen som Agathe.

WhatsOnStockholm.nu
2010-01-31

Så här tycker vi om filmen!

Stark skildring om relation mellan mor och son!
Pernilla August gör ett mycket fint och gripande porträtt av mamman i rollen som Miss Kicki. Det är stundtals väl skruvat men det tippar aldrig över, utan blir ett trovärdigt drama med dramaturgisk finnes, signerad Håkon Liu. Även Ludvig Palmell imponerar i denna debut, liksom Huang He River som bägge tryggt kan luta sig mot stark personregi. Historien om mamman som återvänder till Sverige efter några års utlandsarbete och som under tryck beslutar sig för att ta med sonen (som vistats hos sin mormor) till Taiwan för att leta rätt på sin (sonen ovetandes) Internetdatade Mr Chang - bjuder på en spännande resa med både obehagliga och underhållande moment som överaskar, och som blir filmens styrka. Elegant berättat och snyggt foto. En imponerande debutfilm av Håkon Liu.
Vi hoppas att publiken hittar till den här filmen - det är den värd! Fyra snabelwn!

WhatsOnStockholm.nu
2010-02-03

Klockan är nästan två på natten och Martha har bjudit in ett ungt par till efterfest hemma hos sig och George.

En snygg, framåt ung biologilärare och hans lilla mus till fru. George är en misslyckad nolla. Enligt Martha. Hon själv en vulgär fyllekaja.
Enligt George.
Båda behöver publik till sina skruvade urladdningar.

Det blir en farlig föreställning.
Eller ett reningsbad.

Foto: Petra Hellberg

@
Så här tycker vi om föreställningen!

Joddeladdiho - en sån afton med Owe!
Det svänger loss rejält då Owe Thörnqvist bjuder upp till rock-kavalkad med en omgång av hans finaste hits. Det var 1956 som han som förste svensk lanserade ordet rock i en svensk låtttitel, nämnligen "Rotmos rock". Därefter följde alla klassikerna, "Dagny", "Loppan", "Varm korv boogie"...men också finstämda ballader där några bjuds denna kväll. Vad sägs om "Ett lite rött paket" som blev en megahit med Sven-Ingvars och "Vårens första dag" en stillsam visa framförd med den äran av en lågmäld Owe Thörnqvist.

Utsökt ackompanjemang av showande Jubileumskvartetten bestående av Anders Forslund, bas, Kettil Medelius, synt, Ole Ornered, gitarr och Kjell Gustafsson, på trummor.
Det känns att dom har kul på scen och det smittar av sig.

Att Owe Thörnqvist (80 år) dansar fram på scenen som en yngling är helt makalöst. Även rösten är i prima form, och bluesmunspelet svänger loss i refrängerna så publiken vill ha mer och mer...
Publiken förresten kan sin Owe Thörnqvist och hänger med i texterna då det bjuds upp till allsång.
Riktigt komiskt att höra publiken joddla loss i "Alptoppens ros".
Att uppleva texterna så här från scen gör att man lyssnar extra noggrant och det är kluriga visor det handlar om. Och i en del fall helt galna.
Ofta svårsjungna i rasande rock-tempo. Genialiskt sammanhållna av denne humoristiske ekvilibrist.
Owe håller ihop showen med småprat och anekdoter och det blir trivsam hemma-hos-stämning där pupliken är delaktig och vill ha mer och mer. Stående ovationer!

WhatsOnStockholm.nu
2009-09-06

Scalateatern direkt:
Klicka här!

L

Alice och Edgar sitter fast i sitt äktenskap.
De är bittra, isolerade och så in till döden uttråkade.
Allt är sagt. Allt är gjort.
Så dyker deras ungdomsvän Kurt upp en dag − intet ont anande.
En gäst i helvetet. Precis i rätt tid.

I rollerna:
Kaptenen Niklas Falk
Alice Marika Lindström
Kurt Ulf Eklund

Han har ägnat hela sitt liv åt politiken.
Talat till folket.
Stakat ut landets framtid.
Suttit på toppmöten med världens stora ledare.
Nu är den tiden förbi.
Nu är han inte landets ledare längre.
Nu är han bara Vilém Rieger.
Vem är det?

Václav Havel, valdes den 29 november 1989 till Tjeckoslovakiens förste demokratiskt valde president sedan 1946. Han studerade tidigt dramatik vid teaterakademin i Prag. Har arbetat som regissör och teaterkritiker. Hans första pfäs "Trädgårdsfesten" kom 1963.

Efter presidentperioden gjorde han 2008 överraskande comeback som dramatiker med pjäsen "Avgång".

Vi följer stum- filmsdivan Lina Lamont, här gestaltad av Sissela Kyle, som får problem när hon plötsligt ska leverera repliker. Lina är van att posera och agera utan att tala eller sjunga, men nu måste hon visa att hon kan behålla sin stjärnstatus även i talfilmens värld. Linas mikrofonteknik är obefintlig, hennes röst är… annorlunda… Låter man som Lina så kan det bli riktigt besvärligt.
Hanna Lindblad gör skådespelerskan Kathy, en ung, söt sångbegåvning som blir anställd som Linas röstersättare. I kameralinsen är det Lina som syns, men Kathy som hörs. Allt sker i största hemlighet, utåt är allt som vanligt, men bakom scenen råder kaos! I rollen som Don Lockwood, Lina Lamonts stumfilmskavaljer, möter vi Rennie Mirro. Don faller handlöst för Kathy. Även han måste rädda sin karriär och idén om en musikalfilm ger honom chansen att lyckas! Som Dons charmiga vän Cosmo Brown, ser vi Karl Dyall. De båda vännerna ser till att Oscarsteaterns scengolv glöder, trots hällande regn! Vem får vem? Vems stjärna lyser starkast?

@
Så här tycker vi om föreställningen!

Dundersuccé på Oscars!
En musikal kan inte vara så mycket bättre än så här. Allt sitter. Sången. Dansen. Komiken. Flytet. Det är roligt, vackert, fantastiskt och man bara njuter av spelglädjen, kompetensen, scenografin, musiken, de roliga stumfilmsscenerna, alla duktiga dansare och de färgsprakande kläderna. Sissela Kyhle i rollen som den kraxande stumfilmsstjärnan och Johan Rheborg som den egofixerade regissören visar upp sina bästa komiska sidor. Karl Dyall och Rennie Mirro dansar och sjunger så övertygande och lekande lätt att man häpnar.
Men den största överraskningen står ändå det nya stjärnskottet Hanna Lindblad för. Hon är ingenting mindre än en naturkraft med en utstrålning som går rakt in i publikens hjärtan. Hon har en ovanlig känslighet i rösten och en energi som smittar av sig. Efter att hon, Dyall och Mirro framfört ”God morgon” ställer sig publiken mangrant upp i bänkraderna och bara jublar. Det är bara att konstatera - en strålande föreställning! En dundersuccé som måste ses!

WhatsOnStockholm.nu
2006-09-22

Premiär 21/9 2006 - 4/2 2010 Nypremiär

@
Så här tycker vi om föreställningen!

Ulla Skoog - ståupparnas ståupparinna!
Det kan vi utan vidare utnämna Ulla Skoog som. Det är bara det att hon är mer än så. Med exakt tajming och med en värme som är alldeles unik har hon skaffat sig en alldeles egen plats i publikens hjärta.
Små vardagshändelser och gnabbande med bollplanket Trond Lindheim blir till ren master class i performancekonst. Med små attribut i form av en ficklampa och avtalskontrakt med Fortum lotsas vi fram genom föreställningen med små fina inlägg av Trond Lindheim, inte minst musikaliskt. Ulla Skoog kommer väldigt nära och trivselfaktorn är hög, trots att hon strundtals är riktigt bitsk.
Vi älskar henne för det!
Hemligheten kanske ligger i att allt hon säger kommer från hjärtat och i ett slags underdog-perspektiv. Felsägningar och upprepningar blir som livet självt - det är så här vi är - vi människor.
Extranumret blir en favorit i repris. Representanten från m.m.m.medborgarskolan som leder oss i allsången om hopp inför framtiden. Tål att ses många gånger. Infernaliskt roligt, galet och kärleksfullt!

WhatsOnStockholm.nu
2009-10-10

Scalateatern direkt:
Klicka här!

Frisk luft, röda små hus och runt alltihop den gnistrande blå Mälaren.
Men i idyllen växer missnöjet hos dem som tycker samhället daltar med de svaga:
Pappan som avskyr skatter och löntagarfonder, barnen som bestämmer helt vad som är inne och ute och Direktör Svanhagen som vill göra ett Vikingaland av nedlagda behandlingsinstitutionen Barnens by.

Motståndet består av nyinflyttat folk som Johnny Dunder - som slutat turnera och börjat odla grönsaker - och barn till öns socialarbetare med vänsterideal. Som regissören Odysseus. Följ med honom på en tidsvandring på sin uppväxts ö från 1980-talet fram till i dag.

Scenografi och kostym: Fridjon Rafnsson.
Sånger, text och musik: Stefan Sundström Övrig musik: Simon Steensland
Ljus: Irmeli Strand
Dramaturg: Mia Winge

I rollerna:
Odysseus, regissör och skådespelare, född på Ön: Andreas Boonstra
Johnny Dunder, rockstjärna, bosatt på ön: Gerhard Hoberstorfer
Marguerite, ex skådespelerska, modell m.m: Eva Rexed
Direktör Svanhagen/Börje/Svanhugun/Herman Göring: Lars Göran Persson
Herbert Jansson, död präst, overkligt gammal: Robert Panzenböck
Stenhammarpappan, hantverkare på ön/Police Cheif m.fl.  Mathias Olsson
Stenhammarmamman/Bullerbytanten/Per Andersson m.fl. Isabell Sollman
Stenhammarsonen/Guide 1/Stenhammarviking/Nazist-Thomas m.fl.        Michael Jonsson
Stenhammardottern/Guide 2/Journalist-Janna/Carin Göring m.fl.               JosefinAnkarberg
Josefin Ankarberg, Michael Jonsson, Mathias Olsson och Isabell Sollman medverkar dessutom i roller som:
Stenhammarnördar / Bullerbybarn / Stenhammarpappor / De som minsann jobbar och gör rätt för sig! / Stockholm / Verklighetens folk / Spöken skelett och demoner / Stenhammarmammor

Musiker:
Mikael Herrström
Simon Steensland
Martin Stenberg
Erik Stenberg

@
Så här tycker vi om föreställningen

Poetiskt, röjigt och varmt med uppfriskande vrede! Det är poetiskt och politiskt, det är roligt och röjigt, det är kärleksfullt och knökfullt av intelligenta infall och idéer. Som en röd tråd genom föreställningen går Stefan Sundströms och Andreas Boonstras sånger och det fungerar väldigt bra. Det är en föreställning så full av äkta värme och uppfriskande vrede att det känns lätt att bortse från bristerna: Vad gör det att handlingen är lite rörig när träffsäkerheten i de enskilda scenerna är så stor, vad gör det att föreställningen är väldigt lång (3,35) när man faktiskt inte ser på klockan en enda gång och vad gör det att människor tecknas i svart och vitt när lusten och genialiteten i hur de tecknas bara lever och gnistrar.
Missa inte Ön! En föreställning vi varmt rekommenderar.

WhatsOnStockholm.nu
2010-02-07

5/2 2010 premiär

− Jag var här först!
Norma tror att det rör sig om en casting för framtidens tv-show. Bästa väninnan Rita satsar allt på att sälja in sitt jeanskoncept. Daniel hoppas äntligen få visa vem han är genom det ultimata intelligens-testet. Och så gamlingarna Harry och Doris. Jimmy Hendrix-generationen. Som redan levt sina vilda dagar och nu mest går på begravningar. Vad har de här att göra?
I väntan på besked spelar de klädpoker, berättar om sina liv och tillfredsställer varandra, mest för sin egen skull.
Kanske kommer det att löna sig att verka öppen...

@
Så här tycker vi!
om "Full speed ahead"

Vilken energi, det glöder på Bryggan!
Marianne Lindberg De Geer har fått till ett samtidsdrama med en djup botten i de stora existensiella frågorna. Här har vi ett gäng som längtar efter att bli utvalda och få gå vidare. Starka men förvirrade karaktärer som kämpar för att bli något och som drömmer om att gå vidare, men vart? Vem ska bli miljonär, vem ska bli idol?
Det är en enastående ensemble. Det är träffsäkert, komiskt och gripande.
I fokus står Norma som spelas av Sara Sommerfeld, i blanka lackkläder gör hon Norma till ett glödande energiknippe på gränsen till sammanbrott, sökande efter värme och närhet. Oj, oj, oj, så bra hon är! Vi bara älskar Norma!
Vi har redan berömt ensemblen men kan inte låta bli att nämna det äldre paret Harry och Doris som spelas kongenialt av Anki Larsson och Lars Lind. Vilket underbart porträtt de ger Harry och Doris som även de funderar över meningen med livet. De har överlevt sina vänner och går numera ofta på begravningar där Harry roar sig med att teckna av kistorna i sitt lilla anteckningsblock. Många teckningar blir det.
I Full Spead Ahead samlas förlorarna, de som inte vunnit på bingolotto, de som inte gått vidare i Idol eller "Vem vill bli miljonär. Vart tog de vägen, de ljuva drömmarna om en rimligare värld? Vart tog de vägen, megafonerna i det politiska samtalet? Över huvudtaget, vart tog det vägen - det politiska samtalet om vilket slags samhälle vi vill ha. Det är så som vi uppfattat grunden i Marianne Lindberg De Geers pjäs och det är bara att gratulera till en föreställning som tar samtidsfrågorna på allvar.

WhatsOnStockholm.nu
2009-12-04

3/12 2009 urpremiär

Björn Kjellberg som Hendrik Höfgen
Foto: Petra Hellberg

@
Så här tycker vi!
om "Mefisto"

Mefisto - en karriär i vidvinkelperspektiv!
"Mefisto - en karriär" är en uppsättning som tyvärr dras med svårigheter. Föreställningen bjuder på ett antal korta scener som flyktar förbi i ett slags vidvinkel-perspektiv. Det scenografiska rummet känns helt enkelt för ödsligt. Man tappar fokus och föreställningen förlorar förmågan att engagera. Tråkigt eftersom ämnet känns angeläget, inte minst i vår tid där vi står inför kommande politiska utmaningar även på hemmaplan. Ett antal begåvade skådespelare, Björn Kjellman, Lina Englund, Sven Ahlström, Iwa Bohman, Lennart Jähkel med flera levererar sin repliker, och så är det bra med det. Den känslan följer oss då vi lämnar salongen.

WhatsOnStockholm.nu
2010-01-11

9/1 2010 premiär

Birgitta och Carl-Johan Cederstam driver en finare Östermalmsprivatklinik. Kliniken får en stor påse EU-bidrag för att göra plastikoperationer på skadade människor från hela världen. 

På onsdagar är klinken stängd.
Då utför Carl-Johan och hans medhjälpare Kevin mer eller mindre lagliga operationer

Just denna onsdag kommer en journalist dit för att skriva om klinikens verksamhet…

@
Så här tycker vi!
om "Panik på klinik"

En fars som en fars ska vara!
Högt tempo, helt hysteriskt och mycket spring i dörrar, varvat med snabba repliker och skämt under bältet är ingredienserna i denna soppa som erbjuds på Wallmans Intima Teater. Det är inget finlir utan allt på. Reuben Sallmander och Petra Nielsen är läkarna som driver Ansgarskliniken med bidrag från EU. Att bidragen går till annat än vad de är avsedda för är den bärande historien kryddat med urinprov som spills ut per automatik. I kontrast till det hysteriska står Johan Wahlström som iförd patientrock och skoskydd vandrar omkring på scenen med sitt urinprov i en mugg utan att egentligen fatta någonting. Det blir riktigt roligt. Bröstinplantat försvinner och kommer tillbaka, patienter förväxlas, språkproblem med en EU-inspektör och så vidare gör väl att den som kommer till Wallmans Intiman inte behöver bli besviken.
Vill man se en fars så får man det. Sjukt galet var ordet.

WhatsOnStockholm.nu
2009-12-28

26/12 2009 premiär

Stora journalistpriset till "Ebbe the Movie"
Grattis säger vi!

Karin af Klintberg och Jane Magnusson har fått Stora Journalistpriset för dokumentärfilmen Ebbe - the movie, i klassen Årets berättare. Motiveringen till priset lyder: “För en berättelse med absolut gehör om korrumperad makt och om ett land som försvann”. Filmen har visats både på bio och i SVT och den går även att se i repris i SVT2 onsdag 6 januari 2010 kl 21.15.

EBBE THE MOVIE
en film av Karin af Klintberg & Jane Magnusson
Zita, Folkets bio

Här kan du se trailern:

Premiär 28/2 2009

_______________________________________________

Prinsessa
Manus och regi: Teresa Fabik(Teresa Fabik gjorde flerfaldigt prisbelönta Hip Hip Hora)

Skådespelare:
Zandra Andersson (Maja), Maria Lundqvist (Majas mamma),
Moa Silén (Erika), Anastasios Soulis(Alex) m fl

Fr v: Teresa Fabik, Zandra Andersson, Moa Silén, Anastasios Soulis
Foto: Shahab Salehi © 2009 Breidablick Film

I en hopplöst bonnig småstad någonstans i Sverige bor Maja, 18 år. Hennes högsta och enda dröm är att bli skådespelare.
Hon vill stå i centrum, att alla ska se henne, den vackra människa hon är inuti. Det är bara lite svårt att se. Maja är kraftigt överviktig, klumpig och socialt missanpassad.

Erika Sohlman är 28 år och dokumentärfilmare från Stockholm. När hon träffar på Maja ser hon ett utmäkt tillfälle att skapa tragikomisk underhållning på Majas bekostnad. Lycklig över att äntligen få den uppmärksamhet hon förtjänar, tar Maja tacksamt emot chansen att bli filmad.

Vi får följa Maja och hennes kamp att förverkliga sina drömmar under sista terminen på gymnasiet, delvis filmat genom Erikas dokumentärkamera. Det är en komisk skildring med tragiska inslag.
Fördomarna man möts av när man har ”fel” utseende. Svårigheterna att hitta en egen identitet mellan en egocentrisk mamma och en likgiltig pappa. Den försiktiga förälskelsen till Alex, en snygg, populär till synes ouppnåelig kille i teatergruppen.
Men under en resa till Stockholm får Maja veta att även Alex bär på hemligheter och besvikelser…

Med tiden inser Maja att Erika kanske utnyttjar henne, och hon måste då fråga sig om uppmärksamheten är värd priset. Rollerna blir plötsligt ombytta när Maja inser att Erika behöver henne mer än tvärtom. Hon hittar till slut den styrka och självkänsla som behövs för att verkligen stå i centrum, på sina egna villkor.

Så här tycker vi om filmen!
Recension Prinsessa

Stark filmisk fullträff för "Prinsessa"!
Vilken fantastisk film Teresa Fabik åstadkommit! Det är sällan som tonen blir så träffsäker som i "Prinsessa". Här kommer alla känslor i fokus - det är imponerande. Det är en komisk film med gripande botten. Maja spelas fullkomligt lysande av Zandra Andersson. Berättelsen är som en saga som är satt i ett verkligt sammanhang. Det är stundtals skruvat men trovärdigheten går aldrig förlorad. Filmen slår an på många strängar, här finns ett hopp som överlever både katastrofer och pinsamheter.
Maja är kraftigt överviktig och upplevs som annorlunda. Hon är klok, begåvad och vacker men blir utnyttjad på ett sätt som väcker starka känslor. Hon segrar till slut i kraft av sin inre styrka och självständighet. Det är elegant berättat och vi älskar Maja!
Moa Silén som spelar Erika gör även hon en lysande prestation. Mot sin vilja drar hon in Maja i ett spel där det blir svårt att skilja på fiktion och verklighet. Det är en svår roll som ställer krav på lyhördhet och som Moa Silén bemästrar med den äran.
Maria Lundqvist och Anastasios Soulis gör även de oerhört finstämda rollporträtt. Även birollerna är imponerande och pekar på ett lysande regiarbete signerat Teresa Fabik.
En klar femma - toppbetyg för "Prinsessa!
Vi hoppas att många, många, många ser den här filmen!
Det är bara att gratulera alla inblandade. Filmhösten är räddad!

WhatsOnStockholm.nu
2009-09-03

Längd: 1tim. 34min
Produktionsbolag: Breidablick Film i samproduktion med Sonet Film.

__________________________________________________

Foto: Petra Hellberg

Vad har hänt med Berlin 20 år efter murens fall? Vad är det som gör att dagens unga vallfärdar till Berlin? Varför vill alla köpa lägenhet i Kreuzberg? Dessa frågor ställde sig David Hare när han åkte tillbaka till staden som alltid förbryllat honom. Resultatet blev enmanspjäsen Berlin som efter utsålda föreställningar i London och New York våren 2009 nu kommit till Stockholm och Stadsteatern.

@
Så här tycker vi!
om "Berlin"

Suverän Philip Zandén i intelligent tolkning av Berlin!
En oerhört bra text och en oerhört bra skådespelare – vad mer kan man säga? Den engelske dramatikern David Hare sitter på sitt hotellrum och tänker på sitt förhållande till staden Berlin.
Med energi, lust, gester och tonfall gestaltar Philip Zandén på ett suveränt sätt denna vackra och intelligenta text, full av tänkvärda anekdoter.
Man sitter där i sin stol, djupt rörd och intensivt delaktig, och vill inte föreställningen ska ta slut.

WhatsOnStockholm.nu
2009-11-10

@
Så här tycker vi om föreställningen!

Enastående Sven Wollter tar oss till muren!
Det israeliska projektet med muren är oerhört. Då bygget beräknas färdigt 2010 har man åstadkommit ett 780 km långt stängsel (som israelerna kallar det).
Barriären är ett annat ord på bygget och ett samlingsnamn för en serie av befästningar, taggtrådsstängsel, åtta meter höga betongmurar, elektroniska övervakningssystem, bevakningstorn, djupa diken och militärvägar samt ett system av motorvägar som palestinier är förbjudna att färdas på. Ett gigantiskt projekt med andra ord.
Terrorattackerna har minskat, menar israelerna - men kan en mur vara vägen till fred och försoning?
David Hares text är resonerande och Sven Wollter tar oss med hjälp av en karta till området ifråga. Vi färdas med bil längs Gröna Linjen, besöker Nablus, stoppas av säkerhetsvakter och tillbringar timmar i bilkö. Vi befinner oss där tack vare Sven Wollters imponerande närvaro i texten.
Bygget av muren och ockupationen av palestinsk mark har fördömts i många sammanhang. Internationella domstolen i Haag valde i ett yttrande i juli 2004 att använda beteckningen "mur" och fördömde den eftersom den är i strid med folkrätten då den även skulle byggas på ockuperad mark. Domstolen uppmanade därför Israel att riva muren, vilket dock inte har skett. Dock är domstolens yttrande endast av rådgivande karaktär, vilket gör att Israel inte måste följa det.
Så där står vi och bygget pågår. David Hares pjäs är oerhört angelägen. Tonen är lågmäld och Sven Wollters argumentation är gripande. Är läget hopplöst för människorna som lider i området, hur skall lösningen se ut?
Vi vill inte tro att lösningen ligger i aphartheid och barriärer, det måste finnas andra vägar. Stort ansvar vilar på världssamfundet i denna till synes hopplösa konflikt.
Sven Wollter tar oss till muren på ett påtagligt sätt (vi har svårt att tro att någon kan göra det bättre) och vi blir ledsna där vi står och betraktar detta gigantiska bygge till tonerna av "Over the rainbow" med Freddie Wadling och Fläskkvartetten.
"Mur" är en angelägen pjäs som ges djup, djup närvaro i Sven Wollters tolkning.

WhatsOnStockholm.nu
2009-10-17

16/10 2009 Skandinavienpremiär.

@
Så här tycker vi!
om "Ingen anledning till panik"

En fantasieggande och tänkvärd lust- och olustfylld föreställning. Genialiskt gestaltad.
Gästspelande Varietéteatern Barbés föreställning Ingen anledning till panik på Stadsteaterns lilla scen är en fantasieggande och tänkvärd lust- och olustfylld föreställning full av allvar, lek och upptåg. Det är poetiskt, nyskapande och oupphörligen roligt, men samtidigt så sorgligt. Det är en skildring av människans kamp med sorgen, nederlagen, minnena och relationerna. Starkast intryck gör scenen med den frånvarande pappan och den uppväxande pojken, så full av mänskliga tillkortakommanden, längtan och oförmåga, och så genialiskt gestaltad med skuggspel mot en vit duk. 

WhatsOnStockholm.nu
2009-11-26

@
Så här tycker vi!
om "Utsikt mot paradiset"

En eloge till Claes Månsson som skickligt
levandegör texten!
Gunnar har alltid bott hos mamma. Nu när hon är död är han vilsen och försöker hitta något annat att leva för, en annan fast punkt i tillvaron.
Han utser den äldre kvinnan i huset mitt emot som ställföreträdare för den trygghet som modern representerade. Han tittar på henne genom sin kikare, följer efter henne på stan, fantiserar om att han ska ringa henne, irriterar sig på hennes väninna med mera. Han har också erotiska fantasier om Maud Olofsson som han ser i olika mer eller mindre påklädda situationer.
Gunnar, som i början framstår som en oförarglig och rätt egen person, börjar nu visa andra och ganska obehagliga sidor. Det är i denna gradvisa utveckling hos Gunnar som föreställningens styrka ligger.
Claes Månsson gör ingen besviken, men efter ett tag känns det hela något monotont och lite förutsägbart. Samtidigt är ju upprepningen och monotonin ett karaktärsdrag hos Gunnar, vilket texten och framställningen gestaltar på ett utmärkt sätt. En eloge till Claes Månsson, som med sin skicklighet, närvaro och starka inlevelse lyckas nyansera och levandegöra texten och, förstås, Gunnar.

WhatsOnStockholm.nu
2009-11-12

Denna kritikerrosade och hyllade enmansföreställning om hur en inbiten ungkarl möter en lika inbiten tvåbarnsmamma spelas nu äntligen som som helaftonsföreställning i Stockholm. Ståupp-trubaduren Peter Barlach berättar självironiskt och utlämnande om livet i en styvfamilj.

Så här tycker vi om föreställningen!

"Charmigt, med stor värme och humor"
Det är ingen gullig familjelycka Peter Barlach berättar om i sin scenföreställning Heliga familjen, även om man går därifrån lite lyckligare.  Många skratt blir det och en och annan tår också. Denna närgångna och underfundiga skildring av en mans liv och utveckling, från sökande och omogen slarver till ansvarstagande, kärleksfull, men ibland frustrerad make, far och styvpappa, levereras med självironi, charm, stor värme och humor.  Peter Barlach lyckas med sin rättframhet lyfta fram det svåra i livet men också visa på det vackra, och det är rätt stort.

WhatsOnStockholm.nu
2009-11-09

@
Så här tycker vi om föreställningen!

"Mycket värme i Rikard Wolff,s Tango!"
Rikard Wolff har en särdeles begåvning då det gäller att förmedla värme till sin publik.
"Tango" är inte de stora gesternas föreställning men det skapas en intim atmosfär på Dramatens stora scen inte minst genom den begåvade texten som binder samman föreställningen. Tangon upplevs väl kanske som svalt eldig och passionerad dans, men här är det innehållet och förhållandet till själva textens tillblivelse som är passionen. Förställningen är en hyllning till tangon och dess upphovsmakare.
Berättelsen om Carlos Gardel är föreställningens röda tråd och med små medel lyckas Rikard Wolff måla upp en gripande berättelse om Gardel, denne legendariske Argentinare som levde mellan 1890 och 1935. Wolff nystar i denne mytomspunna tangoikon och belyser frågor om vem han var och var han föddes. Föddes han i Uruguay eller i Frankrike?
I vilket fall så dog han i en flygolycka på toppen av sin karriär. Gardel hade en mycket sensuell barytonstämma och Rikard Wolff lyckas med det sensuella och ger tangon en glöd och ett innehåll som inte nödvändigtvis behöver barytonstämma. Till sin hjälp har han en grupp mycket kompetenta musiker och bra svenska sångtexter signerade Mikael och Maya Wiehe. En mångsidig Rikard Wolff värmer upp Dramaten med "Tango" från Roslagen till Argentina.

WhatsOnStockholm.nu
2009-08-31

"Final"
av Victoria Benedictsson och Axel Lundegård
Regi Hilda Hellwig
Dramaten, Lilla scenen

@
Så här tycker vi om föreställningen!

Gripande "Final" i Hellwigs tappning!
Hela första akten är som ett förspel, som en film om ett luftslott som utspelar sig i en drömvärld bakom fondens diffusa skivor av glas. Här har vi 1800-talets finansvalpar som partar loss med sina prinsessor på nyårsafton. Med allt vad det innebär av intriger, vänsterprassel och fylla. Hilda Hellwig tar med sig historien från 1885 in i 1950-talet. Med 50-talets rockklassiker i bakgrunden lotsar hon oss i tanken in i vår tid. Och det ligger så rätt. Vår tids dagliga fiffel med snyltare och bonusar genomlyses här och det är bara att konstatera att "intet är nytt under stjärnorna". Det är i andra akten som det börjar hända saker och bli riktigt elegant.
Elin Klinga gör här en gripande roll som hustru åt den fifflande och bufflige bankdirektören Hugo Bruhn (som spelas av Torkel Petersson). Bra aktörer över lag och Hilda Hellwig lyckas med att tränga in i karaktärernas mörka rum trots att det är mycket farsartad yta i pjäsen, det är elegant gjort. Men det är ingen tvekan, det är Elin Klingas kväll. Skör och stark i samma stund i detta tragiska drama.
Champagne smakar - men är inte vägen till lycka. Är vad vi lärt oss - har vi?

WhatsOnStockholm.nu
2009-04-08

8/4 2009 premiär

__________________________________________________________

Don Carlos
– kronprins av Spanien
av Friedrich Schiller (1759-1805)
regi Staffan Valdemar Holm
Dramaten, Stora scenen

Friedrich Schiller hade inte ens fyllt 30 år när han skrev den tyskspråkiga världens svar på Hamlet.

Passion och politik, relationer och religion, demokrati och diktatur. Frihetsdramat Don Carlos är fortfarande ett av teaterhistoriens rikaste mästerverk. Pjäsen handlar om den spanske kronprinsen Don Carlos som får problem på grund av sina stora passioner: friheten och Drottning Elisabeth - hustru till hans far Kung Filip II. Medan maktkampen pågår vid hovet dras Don Carlos in i en frihetskamp för de förtryckta folken i norr. Schiller väver ihop det privata med storpolitik, familjetrassel, problem på jobbet och förbjuden kärlek.

I rollerna: Andreas Rothlin Svensson, Örjan Ramberg, Nina Fex, Johan Holmberg, Gunnel Fred, Christopher Wagelin, Jan Waldekranz, Malin Ek, Per Mattsson, Mattias Silvell, Rolf Skoglund m fl		Regi Staffan Valdemar Holm Översättning Ulf Peter Hallberg Scenografi och kostym Bente Lykke Møller Ljus Torben Lendorph Musik Klas Åhlund Peruk och mask Lena Strandmark, Peter Westerberg

@ Så här tycker vi om föreställningen!

Här bjuds vi på många nyanser av grått. Bente Lykke Møllers scenografi är kal och hög, och förstärks ibland av ljusprojektioner. Hela ensemblen bär på likadana grå kostymer.
Det är mycket spring i korridorerna (i det här fallet bakom ridåerna i scenens fond och sidor) och det är här som maktspelet i Schillers drama utspelar sig. Det är i slutet av 1500-talet och Spanien är världens ledande stormakt. Det är i många avseenden ett klassiskt drama. Kung och drottning, kronprins och uppror, kärlek och död. Centralt i handlingen är brev som läses upp, brev som kommer bort, brev som förväxlas och missförstås. Här finns likheter mellan kronprinsen Don Carlos och Hamlet. Kampen om makten...och vem som skall offras.
Vi imponeras av Staffan Valdemar Holms personregi även om vi kan tycka att ensemblen känns ojämn. Det är en läsning av Schillers text som framförs minimalistiskt och utan stora gester. Det kan i vår beskrivning förefalla alltför avskalat men det finns något i föreställningen som griper tag och några av skådespelarna sticker ut, Johan Holmberg, Nina Fex, Andreas Rothlin Svensson (som spelar Don Carlos) och Gunnel Fred. Färgklicken (iförd ljusa klänningar som kontrasterar mot allt det gråa) i föreställningen är denna kväll Alva Ehn som spelar prinsessan, ett barn som likt publiken blir en utomstående betraktare och observatör som sugs in dramat.
Det sägs mycket i den här föreställningen och att man kan ta till sig det hela är i stort sett Staffan Valdemar Holms förtjänstfulla regi. Ett styvt arbete som gör att man sitter kvar. För övrigt är det som sagt många nyanser av grått.

WhatsOnStockholm.nu
2009-04-05

4/4 2009 premiär

__________________________________________________________

Gud, lukt och henne
av Karin Westerlund

Medverkande Gunilla Röör, Regina Lund, Lia Boysen

Filmen handlar både om så kallade 'verkliga' människor, som en magdansös i Kairo, en fotbollspelare i Madrid och en före detta präst i Indien. Men den handlar också om att skådespelare från olika länder agerar i scener med varandra och även tillsammans med de verkliga människorna. Filmen har en huvudperson som rör sig som en guide mellan scenerna och som visar oss att det finns mer mellan himmel och jord än vi anar.

Producent Anita Oxburgh, Vibeke Windelov, Manus Karin Westerlund, Prod.bolag Migma Film, Zentropa, Distributör Folkets Bio.

Se en trailer från filmen!
Klicka här!

@
Så här tycker vi om filmen!

Lysande Gunilla Röör!
Karin Westerlunds film ter sig mer som ett konstverk än som en filmisk berättelse.
I scener från stora delar av världen får vi följa en kvinna (Gunilla Röör) som söker meningen med livet.
Vi kastas mellan det fula och vackra, det komiska och det sorgliga, det poetiska och det ytliga, alltmedan filmen förs framåt av Gunilla Röör som tyngd av sitt förflutna söker samtal i möten med människor om religion, konst, dans och...fotboll.
Karin Westerlund har med filmen skapat ett alldeles säreget uttryck. Det är mycket personligt och filmen väcker många slumrande tankar om livet och om alla de olika verkligheter som vi omger oss med. Gunilla Röör är lysande i sitt sökande efter andlighet och sinnlighet. En märkvärdig film som väcker många tankar.

WhatsOnStockholm.nu
2008-11-24

Premiär 26/11 2008

______________________________________________

Petra von Kants bittra tårar

Rainer Werner Fassbinder
i regi av Hugo Hansén
på Stadsteatern, Bryggan

Petra är 35 och hon har full kontroll över sitt liv. Framgångsrik karriär, lyckad dotter, civiliserad skilsmässa och en våning vem som helst skulle drömma om. Så förälskar hon sig i unga vackra Karin med den hårda tragiska bakgrunden. Vad händer? Petra blir en våt fläck. Rainer Werner Fassbinder skrev Petra von Kants bittra tårar för scenen, filmen med Hanna Schygulla och Margit Carstensen hade premiär 1972. Nu gör Pia Johansson paradrollen som Petra von Kant och Helena af Sandeberg gör hennes älskade Karin.

Översättning: Lars Bjurman
Scenografi och ljus: Lars Östbergh
Kostym: Zofi Nilsson
Ljud: Tomas Björkdal (praktikant från Dramatiska institutet)
Mask: Katrin Wahlberg
Stuntkoreografi: Jannica Svärd

I rollerna:
Petra von Kant: Pia Johansson
Karin Thimm: Helena af Sandeberg
Gabriele von Kant: Hanna Alström,
Valerie von Kant: Iwa Boman
Marlene: Jessica Liedberg
Sidonie von Grasenabb: Lena Nilsson

@
Så här tycker vi om föreställningen!

En drömstart för teateråret 2008!
Petra von Kants bittra tårar blir till en rejäl fullträff i Hugo Hanséns regi. Här omsätts Rainer Werner Fassbinders glödande filmdrama från 1972 till teaterdramatik på Stadsteaterns Bryggan. Och som det görs. Det är Pia Johanssons kväll med stark support från den övriga ensemblen. Vem skulle kunna göra den här rollen bättre? Det skall till en stor komedienne för att kunna spela med så tungt allvar och djup. Hugo Hansén visar upp en extrem fingertoppskänsla i regiarbetet. Hela ensemblen spelar på gränserna med Pia Johansson på den yttersta kanten. Det är suveränt gjort! Historien bär in i vår tid så som stora dramer gör. Mycket har förändrats på 35 år, men frustrationen består. Att föreställningen sätts upp på Bryggan är ett lyckat grepp, här blir föreställningen så organisk och så tät att till och med publiken får ducka för svett och kringflygande gin med istärningar.
En suverän föreställning med suveräna skådespelare!

WhatsOnStockholm.nu
2008-02-06

______________________________________________

"Stor och liten"
av Botho Strauss
dansteater av Birgitta Egerbladh
Stockholms stadsteater, Klarascenen

______________________________________________

Charlotte Löwensköld

Det är sommar och Charlotte Löwensköld är lyckligt förlovad med prästen Karl Artur Ekenstedt som nästan älskar henne mer än han älskar Gud. Bara några dagar senare är allt förändrat och förlovningen uppslagen. Vad har hänt? Charlotte vägrar att tro att den gamla förbannelsen mot släkten Löwensköld har något med saken att göra. För vem blir hon då? En marionett i händerna på mörkrets krafter. Charlotte Löwensköld är en nyskriven dramatisering av Selma Lagerlöfs sista och av många ansedd som kronan i hennes litterära verk, trilogin Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Swärd.

Dramatisering Kerstin Perski, Scenografi Lars Östbergh, Kostym Marika Feinsilber, Ljus Ellen Ruge.

19/3-30/4 "Blind date"

prisbelönt pjäs om J.L. Borges
Av Mario Diament
i regi av Cayetano Ruiz
på AliasTeatern, Hälsingegatan 3, T-Odenplan

Inspirerad av Jorge Luis Borges löper Blind date som ett intrikat puzzel av passioner, öden och tillfälligheter.

Medverkande: Måns Westfelt som Den Blinde författaren, Tommy Andersson som Mannen, Susanna Horneij som den Unga Kvinnan, Inger Norryd som Kvinnan och Andrea Macchiavelli som Psykologen.

Två främlingar sitter på en parkbänk och pratar. De delar historier, minner, anekdoter, hemligheter och filosoferar. Det blir avstamp för Mario Diament pjäs om den blinde författaren Jorge Luis Borges

Mario Diament är manusförfattare och journalist, argentinare liksom Borges och numera bosatt i Miami där han undervisar i journalistik vid Floridas Internationella Universitet. Diament har vunnit flera internationella priser för sina pjäser, BLIND DATE hade urpremiär 2004 på New Theater i Miami och fick priset ”Curtain Up” och i Argentina priset ”Maria Guerrero”. BLIND DATE har satts upp bl.a. i Argentina, Peru, Colombia, Venezuela, Miami, Washington, Dallas och Bukarest och Panama.

@
Så här tycker vi om föreställningen!

Ett djupt fascinerande stycke teater!
Aliasteaterns uppsättning av Blind date av den argentinske författaren Mario Diament är ett livsbejakande och djupt fascinerande stycke teater. Gradvis utvecklas berättelsen inför våra ögon till en intrikat väv bestående av några människors skiftande livsöden. Vi får träffa dem alla - den blinde författaren, den medelålders bankmannen som drabbats av den stora passionen, den unga skulptrisen som är föremålet för hans lidelse, hans fru psykologen och den gamla kvinnan, den gamle mannens ungdomskärlek. Åskådaren ställs inför livsavgörande frågor som tvingar oss att fundera över passionens och lidelsens betydelse för en människas liv - hur viktigt är det att gripa tag i den "oundvikliga kärleken" när den kommer till oss, och förstår vi ens att vi möts av den? Men vardagskärleken då, är den inte värd någonting? Har alla människor ett öde som de bör, eller måste, foga sig i? Den gamle, blinde mannen spelas övertygande och varmt av Måns Westfelt, bankmannen blir i Tommy Anderssons tolkning en både sympatisk och djupt självupptagen person, den unga kvinnan gestaltas friskt och roligt av Susanna Horneij. Inger Norryd tolkar den blinde författarens avlägsna kärlek med både nerv och skörhet medan Andrea Macchiavelli gör psykologen till en kompetent och vardaglig kvinna som även hon bär på hemligheter.
En stor teaterupplevelse väntar den som ännu inte har sett den. Om du inte har sett den ännu - gör det!

WhatsOnStockholm.nu
2008-10-03

Torsdag - lördag kl. 19.00
Premiär 26/9 2008

_______________________________________________

Tre systrar
Stockholms stadsteater

Av Anton Tjechov i bearbetning och regi av Alexander Mørk-Eidem.
Översättning Herbert Grevenius och Astrid Baecklund

Medverkande: Josefin Ljungman, Helena af Sandeberg, Ann-Sofie Rase, Magnus Krepper, Frida Hallgren, Jan Mybrand, Gerhard Hoberstorfer, Andreas Kundler, Björn Bengtsson, Sten Ljunggren, Anders Johannisson, Kristofer Fransson, Åke Lundqvist, Inga Landgré.

Produktion: Scenografi och kostym Erlend Birkeland, Musikarrangemang Andreas Utnem, Ljus William Wenner, Ljud Simon Mårtensson, Michael Breschi, Mask Ulrika Ritter, Johanna Ruben, Inspelad musik Lotta Hasselquist.

@
Så här tycker vi om!
om Tre Systrar

Alldeles storartat!
Alexander Mørk-Eidem säger att Tre systrar är hans favoritpjäs. Och det lyser verkligen igenom. Här är det en stor kärlek i tolkningen och regiarbetet. Alexander Mørk-Eidem är en märkvärdigt begåvad regissör, det är inte första gången han visar det. Men den här gången lyckas han sätta fingret på själva livet - det som pågår mellan raderna, mellan replikerna. Han lyckas i de tysta partierna uppnå en inre kraft som gör att man sugs in i dramat som ett slags uttryckets svarta hål. Det är stort. I den här versionen längtar systrarna till Stockholm
(i stället för Moskva) och de befinner sig någonstans norröver i Sverige.
Vardagsrummet i scenbilden är nedsänkt som i en trist håla som senare förvandlas till en swimmingpool fylld med bråte. Snyggt scenograferat av Erlend Birkeland.
De Tre systrarna (kommer de någonsin till Stockholm)? spelas alldeles lysande av Ann-Sofie Rase, Helena af Sandberg och Josefine Ljungman. Överhuvud taget är ensemblen mästerligt rollbesatt, Sten Ljunggren som regementsläkaren med spritflaskan i handen (smånynnande på "Vårvindar friska") och Åke Lundqvist som det gråa budet från kommunalkontoret glömmer vi inte i första taget.
"Mig finner ingen, ingen jag finner"- ur Tintomaras sång , av C.J.L. Almqvist sjunges i pjäsen av Maja och dessa rader ges en ny och djup innebörd i sitt nya och lösryckta sammanhang. Fenomenalt tänkt. Undrar vem som känner sig mest hedrad, Tjechov eller Almqvist?
Alexander Mørk-Eidem säger att Tre systrar är hans favoritpjäs - nu blev det vår också!
Alldeles storartat!

WhatsOnStockholm.nu
2008-09-20

Premiär 19/9 2008

_______________________________________________

"Om Ljuset"
av Lars Norén i regi av André Mossberg
Scen Kosmonaut på Pygméteatern, Vegagatan 17

Spelas 11, 12,19, 20, 21, 22/2
3, 4, 5/3

Den 20 + 21/2, fredag, lördag så har vi fest efter teatern! Två grymma
band spelar Sjömansorkestern och LaKitty (lakitty.se) därefter blir det
dans med The Lovehunting DJ Duo!
Tider: 20:00 Om Ljuset,  21:30-03:00 Band + FEST!! Billig bar och skönt häng!

@
Vi rekommenderar!

Ung ensamble som imponerar!
"Om ljuset" sätts upp av Scen Kosmonaut som bildades våren 2008. På lilla Pygméteatern kommer man riktigt nära detta påträngande drama av Lars Norén. Vi har sett "Om ljuset" i andra uppsättningar men det är en föreställning som tål att ses om. Uppsättningen glimmar stundtals till och överraskar. Här serveras Noréns text rakt upp och ner befriande fri från dramaturgiska knep. Scenografin är enkel, en soffa, ett fönster, en diskbänk... Att skådespelarna är i ungefär samma ålder överser vi med. Magnus Lantz som spelar fadern klarar dock upp detta med beröm godkänt tillsammans med modern Erika Blomqvist. De växer in i rollerna och gör det riktigt bra. Ensemblen har fått god ledning av André Mossberg som står för regin. Scen Kosmonaut har hittat tonen och gör "Om ljuset" till ett drama som griper tag.

WhatsOnStockholm.nu
2009-02-11

För biljettbokning: maila, scenkosmonaut@hotmail.com
eller ring 0736917182.

Premiär 10/2 2009

__________________________________________

"Position of elsewhere"
ett nytt helaftonsverk av Johan Inger
Cullbergbaletten på
Dansens Hus, Stora scenen

- Johan är på väg åt ett helt nytt håll, mot ett nytt språk, och det är en ära att bli inbjuden i den processen, säger Jens Sethzman.
Scenbilden baseras på en stor och tekniskt komplicerad ljuslösning som samtidigt är ett självständigt skulpturalt objekt.

Spelas även 9-14/2

Koreografi: Johan Inger
Koreografiassistent: Jane Hopper
Musik: Jean-Louis Huhta, J S Bach
Scenografi/ljus: Jens Sethzman
Kostym: Carolina Armenta, Johan Inger

Föreställningslängd ca 70 min.

@
Så här tycker vi om föreställningen!
Recension Position of elsewhere

"Position of elsewhere"
- en suggestiv hyllning till danskonsten!
Det tredelade stycket Position of elsewhere är Johan Ingers avsked till Cullbergbaletten, och kanske ett slags bokslut. Och det är mäktigt. Första delen brakar loss i ett känslosamt erövrande och suggestivt utforskande av ett rumsligt universum. I våra ögon ter sig föreställningen som ett bildligt överlämnande av Cullbergbaletten till något slags evighet. Energin i föreställningen avtar successivt, för att slutligen långsamt och vackert liksom stanna upp i ett avsvalnat avsked. Scenografen Jens Sethzman har valt att utnyttja det kala rummet, och med ljus från en cirkulär och vridbar ljuskrona, som med sina ringar för tankarna till planeten Saturnus, skapas ett vackert fokus på dansarna som rör sig i dess mönster som solitärer i en livsprocess. För oss leder tankarna till universums uppkomst, och i takt med föreställningens tidslinje går vi mot en lugnare och stabilare tillvaro som förvisso är vacker, men händelselös. Vi tycker att Johan Inger har funnit ett annorlunda uttryck som vänder ut och in på den gängse dramaturgin. En tilltalande tanke och ett vackert avsked som leder till något nytt och ännu outforskat - en hyllning till dansen som konstform. Här är samarbetet mellan Johan Inger och Jens Sethzman själva cliffhangern som kommer att föra oss ut i nya universum. Det är häftigt!

WhatsOnStockholm.nu
2009-02-08

7/2 2009 världspremiär

_______________________________________________

Av Marius von Mayenburg i regi av Emil Graffman
Dramaten, Lilla scenen

Marius von Mayenburg, som räknas till den unga europeiska samtidsteaterns starkaste namn, har skrivit en högaktuell och komisk satir om identitet och utseendefixering.

I rollerna: Peter Engman, Irene Lindh, Per Svensson, Simon Norrthon.

Översättning Magnus Lindman
Scenografi Rufus Didwiszus
Kostym Jenny Linhart
Ljus Tobias Hagström-Ståhl
Peruk och mask Eva Lindgren.

@
Vi rekommenderar!

En fyndig fars med djup botten!
Här har vi fyra skådespelare i åtta roller. Pjäsen bygger på vårt snäva sätt att se på oss själva som fula eller snygga. Det blir roligt och träffande i detta rappa stycke där vi kastas mellan de olika karaktärerna som förändras hårfint och med mycket små medel.
Här är det direktören som plötsligt blir plastikkirurg (underbart porträtterad av Per Svensson), modern som blir till älskarinna, hustru och kirugens sköterska...alla rollerna på en gång känns det som. Rutinerade Irene Lindh flänger igenom alla karaktärerna alldeles lysande.

Texten är skriven av tyske Marius von Mayenburg och handlar om herr Lette som spelas av Peter Engman. Herr Lette har uppfunnit en fiffig stickkontakt som skall visas upp på en mässa men han anses vara för ful för att representera företaget. I stället vill direktören att assistenten Karlmann skall åka, han är snyggare. Simon Norrthon spelar Karlmann bland andra och visar här upp sin komiska begåvning. Emellertid genomgår herr Lette en skönhetsoperation och blir därmed den snyggaste och omgivningen börjar tråna efter hans "stickkontakt". Alla imponeras av detta och fler och fler vänder sig till plastikkirurgen som fixar till deras ansikten på löpande band.

Till slut vet man inte vem som är vem då alla ser likadana ut och älskar sig själva. Vi skall inte ge oss in ytterligare i pjäsens förvecklingar. Det är fyndigt om vårt samhälles fixering på yta där tv och media allt oftare kastar sig huvudstupa ner i glamourträsket. Den fule får oss att skratta åt eländet.
Mycket roligt på Dramatens lilla scen!

WhatsOnStockholm.nu
2008-10-25

Premiär 25/10 2008

Av Samuel Adamson
Regi Philip Zandén
Stockholms stadsteater, Stora scenen

Allt om min mamma är en berättelse om tolerans och kärlek, fylld av stor sorg och humor. Pjäsen, som bygger på spanjoren Pedro Almodóvars Oscarsbelönade film från 1999, hade urpremiär på The Old Vic Theatre i London hösten 2007. På Stockholms stadsteater nu i regi av Philip Zandén.

En regnig kväll i Madrid ser Manuela sin älskade son Esteban omkomma i en bilolycka efter att ha firat hans 17 årsdag med ett teaterbesök.
Förkrossad av sorg återvänder Manuela till sitt ungdoms Barcelona. Hon måste söka upp Estebans far som hon lämnade när hon blev gravid.

I Barcelona upptäcker hon hur många människor som hennes liv är sammanvävt med. Människor som behöver henne, som älskar henne, trots att hon försöker värja sig. Manuelas mod att återvända till den värld som hon en gång flytt, ger henne livsglädjen tillbaka.
Foto: Petra Hellberg

@
Så här tycker vi om föreställningen!

"Allt om min mamma" - en stor teaterupplevelse!
Allt om min mamma på Stockholms stadsteaters stora scen är ett magnifikt skådespel. Det är tydligt att Philip Zandén är en regissör med kunskaper om film. Här överförs filmens effekter till teaterrummet
på ett mycket begåvat sätt. Även iscensättningen påminner om filmklipp, det stora rummet (stora scenen) utnyttjas maximalt, för att i nästa sekund med hjälp av punktad belysning liksom klippas in till närbilder, från helbild till närbild, från show till kammarspel. Det är snyggt och det fungerar fullt ut.
Spelet är befriande återhållsamt. Att "inklippsscenerna" kan föras i samtalston är befriande och teknikens förtjänst då skådespelarna är "mickade".
Scenrummet är avskalat och den sparsmakade rekvisitan rullas in på scenen med full kraft och även här blir filmens action överförd till teaterscenen.
Pjäsen tar kraft i den sorg som genomsyrar hela berättelsen. Här finns ilska och bottendjup, men även kärlek och tolerans i de möten som uppstår då Manuela (som förlorat sin son i en bilolycka) söker efter pappan i ett Barcelona där hon som ung blev lämnad ensam och gravid.
Marie Richardson gör ett suveränt rollporträtt av Manuela, och pjäsen är överhuvudtaget lyckad i sin rollbesättning. Vi tycker t ex att Jonas Hellman-Driessen gör Agrado till ett gripande människoöde med stor värme som man inte kan låta bli att älska.
Föreställningen bjuder på mycket som gör teater till något stort. Philip Zandén är en skicklig regissör med stor känsla för människoöden. Han kan konsten att balansera mellan det yviga och det lågmälda med full kontroll på berättelsens kärna.
Allt detta sammantaget gör "Allt om min mamma" till en stor teaterupplevelse.

WhatsOnStockholm.nu
2008-11-16

Regi Ellen Lamm
I rollerna: Kristina Törnqvist, Torkel Petersson, Filip Alexanderson, Mia Björne

Av Leo Tolstoj
Regi Carolina Frände
Stockholms stadsteater, Stora scenen

Tolstojs storslagna saga om människans litenhet och den ryska aristokratins eleganta väg mot undergången.

Medverkande: Pierre Bezuchov Shebly Niavarani, Greve Rostov Tomas Bolme, Grevinnan Rostova Marika Lindström, Nikolaj Rostov Jonas Hellman-Driessen, Petya Rostov /Anatole Kuragin Rolf Lydahl, Nastasja Rostova Liv Mjönes, Sonja, brorsdottern, /Liza Bolkonskaja Rakel Wärmländer, Marie Dmitrijevna /Anna Pavlovna Lotta Östlin Stenshäll, Furst Bolkonskij Lars Lind , Andrej Bolkonskij Sven Ahlström, Maria Bolkonskaja Sanna Krepper, Mlle Bourienne /Helène Kuragin Tina Råborg, Furst Vasilij Kuragin/Dolochov Steve Kratz, Napoleon Bonaparte /Boris Drubetskoj Alexander Stocks, General Kutuzov /Karatajev Mats Qviström.

Översättning Einar Heckscher, Dramatisering Helen Edmundson, Scenografi Zofi Nilsson, Kostym Sven Haraldsson, Musik Niklas Brommare, Ljus Patrik Bogårdh, Ljud Tomas Florhed, Markus Åberg, Mask Nathalie Pujol.

@
Så här tycker vi om föreställningen!

Allt rätt - en föreställning som måste ses!
Stadsteatern har än en gång prickat in en föreställning som lyser och lever i kraft av fina skådespelarinsatser och lyhörd regi. Pjäsen ägnar sig åt frågor om identitet, klass, jämlikhet, livets mening, vuxenblivandet och Guds existens, alltsammans lika aktuellt idag som för 150 år sedan då romanen skrevs. Spelet är lätt och lekfullt, scenlösningarna närmast filmiska, kostymerna geniala och samtidigt självklara i all sin enkelhet. Och så är det roligt! Alla rätt för Stadsteatern denna gång. Detta är en föreställning som måste ses.

WhatsOnStockholm.nu
2008-09-06

Premiär 5/9 2008